Den allmänna tjänsten i kyrkan

I Kristi kyrka är alla kristna genom dopet kallade att tjäna varandra och hela skapelsen. "Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp" (1 Kor 12:13). Liksom kroppens lemmar är till för att tjäna varandra och gör tjänst åt helheten, så gäller detsamma om lemmarna i Kristi kropp. Den enes uppgift är lika nödvändig som den andres. Det är genom mångfalden som enheten fungerar. Första Petrusbrevet talar om de kristna som "levande stenar i ett andligt husbygge" och som "ett heligt prästerskap" som skall"frambära andliga offer som Gud vill ta emot" (1 Pet 2:5.

Den allmänna tjänsten åt evangelium, som varje kristen är kallad till, beskrivs i Nya testamentet som en offertjänst. Första Petrusbrevet talar om de kristna som "kungar och präster, ett heligt folk" (1 Pet 2:9) och "ett heligt prästerskap" som skall frambära andliga offer.

Det offer som de kristna skall frambära, är inte ett försoningsoffer. Det har Kristus som överstepräst redan framburit, då han "med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt" (Heb 9:12). Kristus har helgat sig själv till ett offer för människornas skull (Joh 17:19) och detta offer kan inte upprepas. De kristnas avgörande offer är av annat slag. De skall frambära sig själva "som ett levande och heligt offer som behagar Gud" (Rom 12:1), de skall ställa hela sitt liv till Guds förfogande. Detta sker genom tacksägelse, lovsång och kärlekens tjänst (Heb 13:15-16), bön (Upp 8:3-4) understöd till behövande (Fil 4:18) och vittnesbörd som leder till människors omvändelse (Rom 15:16)

Denna offertjänst fullgör de kristna i de döptas och troendes prästadöme. Till den är alla kristna kallade och vigda genom dopet. Där finns ingen andlig värdeskillnad. Alla är präster som skall frambära sig själva som ett offer inför Gud.

Detta är det kristna lekmannaskapets innebörd. Alla tillhör genom dopet Guds folk och är kallade till kyrkans allmänna tjänst. Det svenska ordet "lekman" går språkligt tillbaka på det grekiska ordet laikós, som betyder "tillhörig folket". Laós, folk, var redan i nytestamentlig tid en av beteckningarna på kyrkan. Den som hör till Guds folk och är medborgare i Guds rike är en laikós. Det är beklagligt att "lekman" ofta fått betydelsen av icke-prästvigd eller okunnig och okvalificerad. Det förändrar inte ordets ursprungliga och egentliga betydelse.

Den särskilda tjänsten i kyrkan

I kyrkan finns inte bara den allmänna tjänst som, som alla kristna kallats till genom dopet. Där finns också en tjänst, till vilken kyrkan kallar män och kvinnor och avskiljer dem genom vigning. Från sin allra första tid har kyrkan genom bön och handpåläggning avskilt enskilda kristna till denna särskilda tjänst i kyrkan. Paulus beskriver denna tjänst, som han blev kallad till som en försoningens tjänst. "Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber på Kristi vägar: låt försona er med Gud" /2 Kor 5:18-20). Bland dem som är kallade och vigda till försoningens tjänst är några anförtrodda försoningens ord. Andra är kallade att vårda och ha andlig uppsikt över församlingarna, andra åter att ta särskit ansvar för att tron blir verksam i kärlekens gärningar.

Den särskilda tjänsten i kyrkan är en gåva från Gud och samtidigt ett uppdrag som kyrkan ger genom bön och handpåläggning i vigningen till det kyrkliga ämbetet.

Tjänare åt Kristi evangelium - så betecknas de som sänds ut i den särskilda tjänsten i Svenska kyrkans vigningsordningar från 1987. I var tradition har det varit vanligt att tala om "predikoämbetet", eftersom kallelsen gäller att räcka fram det saliggörande evangeliet i såväl ord som handling. När man talar om "kyrkans ämbete", betonar man att den särskilda tjänsten tillhör kyrkans grundstruktur och fodras för att Guds folk skall byggas upp i tron och rustas för tjänst och vittnesbörd i värden. "Ämbete" och "tjänst" har samma grundbetydelse och avser att återge det nämnda nytestamentliga ordet diakonía (lat. ministerium).

I internationell ekumenik talas ofta om kyrkans ordained ministry ("vigningstjänst") och innehavarna kallas ordained ministers. Syftet är att påminna om två förhållande som gäller för kyrkans vigda tjänare. För det första har de som alla andra kyrkans medlemmar genom dopet del i den gemensamma kallelsen till tjänst. För det andra står de i ett särskilt gudomligt uppdrag som kräver en särskild avskiljning; de vigs till den kyrkliga tjänst som är nödvändig för Guds folks grundläggande uppgift i världen - att överräcka evangeliet.

Det tredelade ämbetet

Jesus Kristus kallade och sände sina apostlar och därmed började hela kyrkans sändning till världen: "Jesus sade till dem igen: 'Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er'. Sedan andades han på dem och sade: 'Tag emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden'" (Joh 20:21-23). Jesus utrustade apostlarna med helig ande och fullmakten att förlåta synder. Den sändning, som de själva mottagit, förde de vidare till nya generationer. I apostolatet finns ursprunget till kyrkans ämbete. Ämbetet är således en Guds gåva till kyrkan. Som en del av kyrkans grundstruktur skall den sörja för att tjänsten åt evangelium blir utförd.

Kyrkans vigda tjänare har uppdraget att på Kristi vägnar i ord och handling förkunna evangelium och stärka enheten med Kristus: "Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er han avvisar mig. Men den som avvisar mig han avvisar honom som har sänt mig" (Luk 10:16). De är på detta sätt tagna i anspråk för Guds fortsatta handlande med sitt folk. Sitt ämbete utövar de i kyrkan som en del av kyrkans gemenskap och för kyrkan som ett betjänande av dess lemmar. Det kyrkliga ämbetet kallas ibland Andens ämbete. Det innebär inte att Andens gåvor uteslutande skulle vara knutna till ämbetet men att detta utövas i och genom Anden för att uppliva och stärka nådegåvorna i församlingen.

Nya testamentet ger inget tydligt och klart mönster för det kyrkliga ämbetets utformning. Den verksamhet som apostlarna på Kristi uppdrag grundade i de nybildade kristna församlingarna utformades och leddes från början på olika sätt på olika platser. Ansvaret för församlingarnas mångsidiga verksamhet togs av människor med skilda uppgifter och gåvor. Ur mångfalden vidareutvecklade kyrkan med tiden tre uppdrag inom kyrkan ämbete, nämligen episkopen, presbyterns och diakonen.

I Fil 1:1, Tim 3:1-7 och Tit 1:7-9 möter begreppet epískopos, som översätts med "församlingsledare" och har grundbetydelsen "en som har tillsyn eller uppsikt över något". Innehavaren av denna tjänst hade ett ledningsansvar i församlingen, vilket även framgår av de särskilda krav som ställdes på denne. I de nämnda breven möter vi också begreppet diákonos, som översätts med medhjälpare.

De antydningar som Nya testamentet ger oss, visar att den allmänna tjänsten utövades i samspel med den särskilda tjänsten. Det kyrkliga ämbetet och de döptas och troendes prästadöme fungerar tillsammans med sina olika uppgifter. Alla var inriktade mot samma mål: Guds ära och församlingens uppbyggande som en levande organisk gemenskap i Kristus.

Ett ämbete - tre uppdrag

Under det första århundradet utbildades i anslutning till kyrkans och församlingarnas behov tre ansvarsområden inom det kyrkliga ämbetet. Man brukar därför tala om det tredelade ämbetet. Att begreppet "treledade" ämbetet här i stället används motiveras av att detta uttryck klarare än begreppet "Tredelad" anger att det är fråga om ett enda ämbete. De tre uppdragen inom det kyrkliga ämbetet har olika profil, som bör upprätthållas, även om uppgifterna ofta täcker varandra.

Enligt reformatorisk uppfattning är ämbetet inte ett sacerdotium, ett offerämbete, utan ett ministerium, ett tjänande ämbete, som har att betjäna församlingen med Guds ord och sakramenten. I Augsburgska bekännelsen artikel 5 kallas ämbetet därför ministerium docendi evangelium et porrigendi sacramenta, evangelieförkunnelsens och sakramentens ämbete, som är instiftat av Gud för att människorna skall kunna få den rättfärdiggörande tron. Där "evangelium rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas" finns den kyrka som är de heligas samfund, heter de i samma bekännelses artikel 7. Ämbetet är alltså en nödvändig del av kyrkan.

I den lutherska reformationen innefattade predikoämbetet hela det kyrkliga ämbetet med uppgiften att i ord och handling förkunna och tydliggöra evangeliet. Även om reformatorerna mot bakgrund av den medeltida utvecklingen och samtidens samhällsskick fann det riktigt att integrera den diakonala uppgiften i prästämbetets ansvar, så är läget idag ett helt annat. Genom sin integrering i prästämbetet fick det diakonala ansvaret en naturlig och självklar roll i gudstjänsten. När vi i vår egen tid, sedan halvannat sekel, har återfått diakonatet som ett särskilt uppdrag i kyrkan är det angeläget att denna förankring i gudstjänsten behålls. Med sitt uppdrag att förkunna evangeliet i handling har diakoniämbetet sin givna utgångspunkt i gudstjänstens nådemedelsgemenskap och är tillsammans med biskopsämbetet och prästämbetet en naturlig den av det för kyrkan konstitutiva ämbete som beskrivs i Augsburgska bekännelsen artikel 5.

Diakonens ansvar

I Jesu liv och gärning möter vi ständigt hans omsorg om den enskilda människan. Det Jesus sade och gjorde förenades i denna omsorg: "Han vandrade omkring i hela Gallileen och undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor" (Mat 4:23). Med sina gärningar likaväl som med sina ord visade han vem han var (Luk 6:17-19). I hans gärningar tog budskapet konkret och synlig gestalt och han visade själv på de goda gärningarna som ett vittnesbörd om den himmelske fadern (Matt 5:14-16)

Att med Kristus som föredöme låta livet stå i Guds och människans tjänst blev en självklar kallelse för de första kristna församlingarna. En särskild grupp av församlingsmedhjälpare växte fram med det karitativa tjänandet som huvuduppgift. Även om vår kunskap om detta uppdrag i församlingens tjänst är ganska bristfällig är det fullt klart att det diakonala tjänandet från början blev en naturlig huvuduppgift i församlingen och en nödvändig del av kyrkans liv. Några bibelställen antyder också detta. I Fil 1:1 hälsar Paulus församlingens diakoner som en särskild grupp av medhjälpare och i 1 Tim 3:8-13 talas det om särskilda krav som ställs på dem. Vår "syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai" kallas för diakon (Rom 16:1). När aposteln i Rom 12:7 talar om "tjänandets gåva hos den som tjänar" finns det anledning att anta att det är församlingens diakoniansvariga som åsyftas. Men tjänandets uppgift gällde inte bara diakoner och diakonissor utan hela församlingen. Deras särskilda uppdrag att bära det karitativa ansvaret innebar inte att hela församlingen som helhet befriades från förpliktelser till kärlekstjänsten. Därmed markerades i stället att uppdragets vikt krävde att särskilt ansvariga ledde och inspirerade detta arbete.

Diakonerna fungerade oftast tillsammans med episkoperna som deras assistenter och utsända. De stod i förbindelse med såväl församlingar som enskilda behövande kristna. För diakonatets instiftande har man ofta hänvisat till berättelsen i Apg 6 om de sju männen som utsågs till att ansvara för utspisningen av de grekisktalande änkorna.

I den fortsatta utvecklingen kan man se hur de liturgiska uppgifterna under medeltiden blev dominerande inom diakonatet. Det blev därmed en manlig funktion, medan diakonissorna efterhand uppgick i det kvinnliga ordensväsendet. Inom detta levde diakonämbetets karitativa uppgift kvar, medan det snart fördunklades inom det manliga diakonatet till förmån för den liturgiska funktionen. Det manliga diakonatet blev därmed endast ett stadium på väg till prästvigningen.

Mot denna utveckling protesterade reformatorerna. När diakonens uppgift hade blivit att läsa episteln och evangeliet hade diakonens rätta funktion missförståtts, framhöll Luther. Diakoniämbetets uppgift var främst att dela ut kyrkans tillgångar till de fattiga. Luther hade gärna sett att församlingarna indelades i distrikt, där en predikant svarade för förkunnelsen och några diakoner svarade för den karitativa omsorgen. Denna tanke kom dock inte att fullföljas i den Luterska reformationen och därför försvann diakonatet. Det karitativa ansvaret överfördes på prästämbetet, vars innehavare enligt prästlöftena skulle vårda sig om fattiga, sjuka och värnlösa. I Sverige fanns ett liturgiskt diakonat kvar i på 1600 talat, men i det gamla enhetssamhället kom kyrkligt och borgeligt ansvar för de nödställda att sammanfalla. Huvudansvaret för den karitativa verksamheten låg dock i vårt land på kyrkan och prästerskapet ända fram till mitten av 1800 talet.

Ungefär samtidigt som den gamla socknen delades upp i församling och borgerlig komun och den senare tog ansvar för socialvården återuppstod det karitativa diakonatet i en frivillig form. Under inflytande från Tyskland framväxte inom den lågkyrkliga väckelsen ett kristet karitativt ansvar, som resulterade i att Ersta grundades 1851 som första diakonianstallt i Sverige följt av Sammariterhemmet, Vårsta, Stora Sköndal och Bräcke. I enlighet med väckelsens tankar om den kristna föreningens särskilda andliga ansvar skapades diakoniinstutionerna av enskilda sällskap. Detta sätter fortfarande sin prägel på det diakonala arbetets struktur i Svenska kyrkan. Samtidigt har diakonatet under 1900-talet fått en självklar roll inom Svenska kyrkan.

Det diakonala ansvaret var tidigare integrerat i prästämbetet. Ett av prästlöftena hade en klart karitativ karaktär fram till 1987, då det infogades i ordningen för diakonvigningsmässan. Numera har diakonatet allt klarare börjat framträda som ett självständigt uppdrag inom det kyrkliga ämbetet. År 1921 fick Svenska kyrkan de första officiella ordningarna för diakon- och diakonissvigning under rubriken: "Hur diakon/diakonissa inställas i sitt kall". Därmed gavs ett kyrkligt erkännande av diakonens och diakonissans uppdrag och en ordning för deras sändning. Med handboken 1842 infördes beteckningen "vigning" i den separata ordningarna för diakon- respektive diakonissvigning. I den gemensamma vigningsordningen 1987 klargjordes ytterligare att diakonatet är kyrkans organ för församlingens karitativa ansvarstagande.

I jämförelse med biskopsämbetet och prästämbetet har diakoniämbetet större svårighet att säkra sin identitet. De förra har anförtrotts vissa specialuppgifter som förstärker deras identitet. Biskoparna ensamma förättar prästvigning/diakonvigning och prästerna har den exklusiva rätten att förvalta sakramenten. Diakonatet har ingen motsvarande exklusiv rättighet. Även i andra kyrkor kan samma strävan iakttas att bryta de snäva gränser som sedan medeltiden byggts upp kring diakonatets uppgift ock ansvar och låta det återfå en mer urkykligt präglad frihet och flexibilitet. Det är dock uppenbart att åtskilligt ännu återstår när det gäller att vinna en av alla erkänd klarhet i fråga om diakonatets plats och roll inom det kyrkliga ämbetets ram i det moderna samhället.

Under senare år har några viktiga steg tagit i denna riktning. Dokumentet "Dop, nattvard, ämbete" berör i sin karakteristik av diakonämbetet inte bara dess huvudsakligt karitativa uppgift utan även dess liturgiska, pedagogiska och administrativa funktion. Diakonatet "representerar inför kyrkan hennes kallelse att vara tjänare i världen. Genom att i Kristi namn ta upp kampen i samhällets och enskildas otaliga nödsituationer exemplifierar diakoner det inre sambandet mellan gudstjänst och tjänande i kyrkans liv. De utövar ansvar i församlingens gudstjänst, t.ex. genom skriftläsning, förkunnelse, och folkets ledande i bön. De hjälper till med församlingens undervisning. De utövar ett kärlekens ämbete inom församlingen. De fullgör vissa administrativa uppgifter och kan väljas till ansvarsbefattningar"

Också i vigningsordningen 1987 markeras diakonatets särskilda uppgift att med Kristus som förebild "i församling och i samhälle vara ett barmhärtighetens tecken" både för dem som behöver möta barmhärtighet och för dem som skall visa medmänsklig omsorg. När diakoniämbetet förnyas i vår egen tid är dess uppdrag det urgamla: inte att befria medkristna från utan inspirera och stärka dem till lyhörd medmänsklighet och uthålligt tjänande.

Att vara diakon

Att vara diakon är

q att genom kallelse och vigning vara sänd att i Andens kraft förmedla Guds kärlek genom tjänande bland människor,

q att mätta de hungriga, hjälpa de sjuka, bistå de gamla och så vara Kristi händer på jorden,

q att värna de minsta, ge röst åt de tystade, försvara de utsatta, stödja de svaga, värna om skapelsens integritet och så göra evangelium synligt,

q att trösta de sörjande och undervisa de frågande om kärlekens väg,

q att peka på Guds rikes verklighet mitt i samhället och kämpa för rättvisa, delaktighet och värdighet för alla,

q att i den lidande och lovsjungande kyrkans gemenskap och med lyhörd inlevelse i bönen bära fram människors nöd inför Gud

q att alltid se på Jesus Kristus, tjänarnas tjänare, och så hämta inspiration och kraft att trots all svaghet vara den gudomliga kärlekens tjänare.